Hur läker man ett brustet hjärta?

När brister ett hjärta? Hur kan vi göra för att läka? Vad fungerar? Vad fungerar inte? Vad är sorg egentligen, och vad är sorgbearbetning?
…och måste det vara så svårt?
Ett brustet hjärta beror på en förändring som har påverkat vårt liv. Det kan till exempel röra sig om någon närståendes död eller en separation, men även andra förluster kan innebära en stor sorg, såsom att barnen flyttar hemifrån, vi slutar på jobbet, eller vilken förändring i livet som helst som påverkar våra känslor.
Sorg kan definieras som de motstridiga känslor som uppstår vid en sådan förändring. Sorg behöver alltså inte handla enbart om nedstämdhet, gråt och ångest, utan kan också innehålla till exempel lättnad, säkerhet, glädje och befrielse.
Att de här stora förändringarna händer i livet är ju helt ofrånkomligt och naturligt, sorg är också en helt normal reaktion, men varför påverkar det oss då så mycket?
Trots att livet är förändring har de flesta av oss inte lärt sig effektiva metoder för att hantera förluster. Vikten av att skaffa sig mer saker i livet har dock de flesta lärt sig, men att hantera att bli av med saker är minst lika viktigt. Och det vi har lärt oss om det är tyvärr oftast ganska värdelöst. Är du ledsen för något kan du få höra repliker som ”Var inte ledsen.” ”Var stark.” ”Det blir snart bättre.”. Att förklara och intellektualisera efter en förlust hjälper inte. Det hjälper inte att hjärnan förstår att ”förlorar du en finns det tusen åter” – för det är inte hjärnan som är trasig – det är hjärtat.
Alla dessa välmenande råd och tröstande ord har snarare gjort att vi lärt oss att det är inte bra att vara ledsen, det är inte bra att känna sorg. Som små barn hade vi inga problem med att hantera förändringarna i livet, hände det något bra så visade vi det, och hände det något dåligt så visade vi det också. Vi hade fortfarande inte lärt oss att inte vara ledsna, utan alla känslor kommunicerades ut direkt. Men det gjorde också att vi i nästa sekund kunde vara glada igen, den där negativa känslan som fanns alldeles nyss var snabbt avklarad.
Men allt eftersom vi växer upp lär vi oss att behärska oss, att liksom kapsla in känslorna, och vi kan medvetet eller omedvetet bli mer och mer försiktiga med våra känslor, det är ju vare sig fint eller roligt att vara ledsen. Så det är inte så konstigt att i nästa relation så tar vi det lite försiktigare, vågar kanske inte investera alla våra känslor, och sådär fortsätter det, i nästa och nästa och nästa…
På det här sättet fortgår det, vi kapslar in våra känslor, bygger upp rädslor och blir mer och mer begränsade i livet.
När vi då drabbas av stora förluster står vi inte speciellt bra rustade för situationen. Och det vi har lärt oss om att hantera sorg har till och med varit kontraproduktivt.
Kanske kunde vi faktiskt det här när vi var små? Kommunicera sorgen, få bekräftelse på att någon hör oss, gå vidare.
Sorgbearbetning, att läka ett brustet hjärta, handlar om kommunikation. Det handlar om att få kommunicera alla de känslor som man bär inom sig efter förlusten, det handlar om att säga det som inte blivit sagt, det handlar om att bli hörd – och om att gå vidare.
Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Att uppnå nirvana

Att uppnå nirvana är tydligen inte så himla lätt. Jag tänkte jag skulle lyckas med det i lördags då jag sprang Axa Fjällmaraton. Vilken chans liksom. Det skulle vara jag mot/med naturen. I  cirka sex timmar. Ingen plats för tankar, bara göra något i kärlek som jag kan, bara springa, springa. Och denna natur! Bara att vara i fjällen är ett mindre nirvana i sig, det vidunderliga, mäktiga, ofattbara… hur vackert som helst. Just skönhetens oförklarlighet är en bra dimension för att hitta frid, för då klarar hjärnan inte längre att sätta ord på upplevelsen, bara uppleva, vara ett med den. Min plan var att jag genom ansträngningen, och miljön, skulle bli tvungen att kapitulera för alltings skönhet. Det är så jag har läst om andliga upplevelser, att människor blivit tvungna att ge upp sina spärrar, ge upp jaget, ofta på grund av stor mental, psykisk,  påfrestning. Och i det ögonblicket kapitulerat för livet, kärleken och skönheten. Det skulle jag väl kunna klara?

Jag tyckte förutsättningarna för nirvana inte kunde vara bättre.
Men det blev inte så.
Även om hjärnans normala funktioner inte behövdes under 43 km i lera, myrar, sten, rötter och uppförsbackar, uppförsbackar, uppförsbackar (för all del en del stup till nedförsbackar också) så krävde varje steg fullt fokus. Tappade man koncentrationen en halv sekund var det sannolikt att man låg på backen i nästa.
Jag försökte verkligen låta mig uppfyllas av miljön och scenerierna, försökte andas med fjället, vara en del av naturens energi, utan tankar eller störningar.
Men det var just det, störningar. Det gick inte att släppa kroppsförnimmelserna. Kroppen slet ont och krävde uppmärksamhet och fokus. Hela. Tiden.

Och skall det bli nåt nirvana är störningar från kroppsförnimmelser lika illa som störningar från tankar. Så det blev det inte.

Däremot var jag uppfylld av en enorm glädje, energi, lugn och tillförsikt, efter loppet. Ungefär som efter en Bruce Springsteen konsert.

Och vem vet, jag kanske kommer tillbaka nästa år.
Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Att förlåta

”Att förlåta är att upphöra känna bitterhet mot någon eller kräva gottgörelse för liden oförrätt.” /Norstedts Svensk ordbok

Förlåtelse är också att acceptera nuet precis som det är, och att ge upp känslan av att gårdagen borde varit bättre eller annorlunda. Gårdagen är precis som den är. Och nuet är precis som det är.

Men begreppet förlåtelse blandas ofta ihop med andra begrepp, som att bortse från, frånse eller glömma. Vi behöver aldrig glömma eller tycka att en smärtsam händelse är okej. Det viktiga är att  vi klarar av att leva livet idag  till 100% utan att  ångest, vrede eller smärta över tidigare händelser  begränsar oss. Och att ge upp hoppet om att gårdagen borde varit annorlunda, att upphöra känna bitterhet, är något vi kan göra helt själva. Om andra inser skadan och smärtan som åsamkats, är i sammanhanget inte relevant. Det är vi som behöver acceptera att det är som det är, för att kunna leva livet fullt ut.

Hur gör man då? För något behöver man göra. Att förlåta är ett verb, inte en känsla. Känslan av förlåtelse, av att ha försonats med tidigare händelser, kommer efter handlingen är utförd.

Det första är att faktiskt erkänna att man har lidit någon skada. Sedan formulera och uttrycka att man släpper taget. Och gå vidare.

Detta behöver absolut inte, och bör nog inte, framföras till den person som förlåtelsen gäller. Hur vi mår själva är inte beroende av någon annans respons, förståelse eller ursäkter. Däremot är det väldigt nyttigt att berätta sin förlåtelse för någon medmänniska som lyssnar. Då utför vi verkligen handlingen, och får bekräftelse på att vi har gjort det i den mänskliga kontakten. Det är stort.

En förlåtelse skulle kunna uttryckas så här:

”Jag medger att det finns saker du gjort/inte gjort som skadade mig, men jag tänker inte längre låta minnet av detta fortsätta skada mig, utan jag ger upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag och förlåter dig, så att jag blir fri.”

Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

Meditation – ett säljverktyg

Får erkänna att jag var lite skeptisk inför den här dagen. Ett säljmöte i långtbortistan med ett lead som förmodligen inte skulle köpa nåt, dessutom samåkning med en kollega som jag inte pratat så mycket med tidigare. Förutsättningarna kunde varit bättre. Läs mer

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Värdera, jämföra och prokrastinera

Det brukar sägas om prokrastinering att det grundar sig i en rädsla att misslyckas.

Jag har aldrig sett det så, och när jag analyserat mitt uppskjutarbeteende har jag inte hittat det problemet. Jag är övertygad om att jag kan klara av de uppgifter jag skjuter upp och att det skulle vara bra om det blir gjort. Jag är till och med medveten om att det kan kännas bra efteråt. Jag är i alla fall säker på att det kommer kännas bra att inte ha kvar uppgiften på Att göra-listan.

Nu har jag funderat och övat en del på närvaro och att känna ordentligt i stället för att rationalisera allting. Något jag kommit underfund med är att jag har ett problem med ”görandet” över huvud taget. Jag gillar att vara i huvudet, planera och analysera. När jag gör saker analyserar och kritiserar jag det samtidigt. Jag värderar det jag håller på med och jämför mot alla andra saker jag hade kunnat göra istället. Slutsatsen blir ofelbart att det finns andra saker jag skulle kunna göra som vore ännu bättre, eller att det jag gör skulle kunna utföras ännu effektivare på något annat sätt. Det finns alltid utrymme till förbättring.

Kvar blir jag med en känsla, tanke, om att jag gör fel sak – jag misslyckas alltså med att använda min tid på smartaste sätt.

Lösningen blir att prokrastinera för att undvika att misslyckas med att disponera tiden optimalt.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Bristen på kreativitet handlingsförlamar

Hade ett intressant samtal med en kollega om hunduppfostran. Hon ville lära hunden nya kommandon, men att den själv skulle ta initiativ till att göra rätt. Det visade sig mycket svårt då hunden var fostrad att lära sig saker genom att någon visade hur det skulle gå till. Förmodligen är lättaste sättet att få en annan människa eller varelse att göra som man vill just att visa hur det ska gå till – och sen ge uppskattning för rätt handling och/eller bestraffa misstag. Vi kan kalla det inlärning genom härmning.

En svårare väg är att låta medmänniskan eller djuret själv komma på vad som ska göras, och när det görs stötta det beteendet. Inlärning genom kreativitet – initiativförmåga.

Förmodligen finns det ett behov av båda de här metoderna och för mycket av det ena eller andra blir inte bra. Som vanligt behövs balans och harmoni i livet.

Därför blir det skrämmande när Sir Ken Robinson, som nu i Skavlan i fredags 11 mars, så tydligt visar på hur skolan dödar kreativiteten. Fokus är på att göra rätt, misstag bestraffas, vilket hämmar inititativ eftersom det kan vara negativt att göra något. Robinsons egen definition på kreativitet är: processen att ha originella idéer som har något värde. Jag fokuserar mer på betydelsen: skapande; ungefär som initiativförmåga – men satt i ett sammanhang där allting är nytt och det finns ett behov av något meningsfullt, blir definitionerna synonyma.

Den intresserade kan titta på Sir Ken Robinson på TED.com eller kanske ännu roligare den här animerade föreläsningen.

Behovet att göra något är ofantligt. Det mesta människan eftersträvar hänger ihop med någon form av handling. Att älska är ett verb – liksom förlåta och sörja. I nya  situationer i livet kan därför den härmande inlärningen bli helt förlamande. Det kan röra sig om enkla arbetsuppgifter som att skriva ett brev eller göra en presentation. Vi vill helst ha ett facit först, vad som är rätt sätt att göra uppgiften, innan vi sätter igång. I känslosammanhang blir det minst lika förödande – hur ska vi kunna sörja om ingen har visat oss hur det går till? Om vårt beteende bygger på en inlärning genom härmning kan alla sådana här situationer lamslå oss helt. Kontentan blir då att vi inte gör någonting. När det just kan vara handling som är svaret på gåtan.

För inspiration skickar jag tack till:

Andrea Brännström, Therese Konstig (@ThereseKonstig), Per Torberger (@pellet) och Mattias Aspelund (@aspelund)

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

True joy in life – George Bernard Shaw

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar