Det brukar sägas om prokrastinering att det grundar sig i en rädsla att misslyckas.
Jag har aldrig sett det så, och när jag analyserat mitt uppskjutarbeteende har jag inte hittat det problemet. Jag är övertygad om att jag kan klara av de uppgifter jag skjuter upp och att det skulle vara bra om det blir gjort. Jag är till och med medveten om att det kan kännas bra efteråt. Jag är i alla fall säker på att det kommer kännas bra att inte ha kvar uppgiften på Att göra-listan.
Nu har jag funderat och övat en del på närvaro och att känna ordentligt i stället för att rationalisera allting. Något jag kommit underfund med är att jag har ett problem med ”görandet” över huvud taget. Jag gillar att vara i huvudet, planera och analysera. När jag gör saker analyserar och kritiserar jag det samtidigt. Jag värderar det jag håller på med och jämför mot alla andra saker jag hade kunnat göra istället. Slutsatsen blir ofelbart att det finns andra saker jag skulle kunna göra som vore ännu bättre, eller att det jag gör skulle kunna utföras ännu effektivare på något annat sätt. Det finns alltid utrymme till förbättring.
Kvar blir jag med en känsla, tanke, om att jag gör fel sak – jag misslyckas alltså med att använda min tid på smartaste sätt.
Lösningen blir att prokrastinera för att undvika att misslyckas med att disponera tiden optimalt.
hällnebyska 