Att uppnå nirvana

Att uppnå nirvana är tydligen inte så himla lätt. Jag tänkte jag skulle lyckas med det i lördags då jag sprang Axa Fjällmaraton. Vilken chans liksom. Det skulle vara jag mot/med naturen. I  cirka sex timmar. Ingen plats för tankar, bara göra något i kärlek som jag kan, bara springa, springa. Och denna natur! Bara att vara i fjällen är ett mindre nirvana i sig, det vidunderliga, mäktiga, ofattbara… hur vackert som helst. Just skönhetens oförklarlighet är en bra dimension för att hitta frid, för då klarar hjärnan inte längre att sätta ord på upplevelsen, bara uppleva, vara ett med den. Min plan var att jag genom ansträngningen, och miljön, skulle bli tvungen att kapitulera för alltings skönhet. Det är så jag har läst om andliga upplevelser, att människor blivit tvungna att ge upp sina spärrar, ge upp jaget, ofta på grund av stor mental, psykisk,  påfrestning. Och i det ögonblicket kapitulerat för livet, kärleken och skönheten. Det skulle jag väl kunna klara?

Jag tyckte förutsättningarna för nirvana inte kunde vara bättre.

Men det blev inte så.

Även om hjärnans normala funktioner inte behövdes under 43 km i lera, myrar, sten, rötter och uppförsbackar, uppförsbackar, uppförsbackar (för all del en del stup till nedförsbackar också) så krävde varje steg fullt fokus. Tappade man koncentrationen en halv sekund var det sannolikt att man låg på backen i nästa.

Jag försökte verkligen låta mig uppfyllas av miljön och scenerierna, försökte andas med fjället, vara en del av naturens energi, utan tankar eller störningar.

Men det var just det, störningar. Det gick inte att släppa kroppsförnimmelserna. Kroppen slet ont och krävde uppmärksamhet och fokus. Hela. Tiden.

Och skall det bli nåt nirvana är störningar från kroppsförnimmelser lika illa som störningar från tankar. Så det blev det inte.

Däremot var jag uppfylld av en enorm glädje, energi, lugn och tillförsikt, efter loppet. Ungefär som efter en Bruce Springsteen konsert.

Och vem vet, jag kanske kommer tillbaka nästa år.